klagomål på h&m (men egentligen är det inte h&m man ska klaga på)

idag öppnade jag och rebecka våra hjärtan för h&m och klagade. idag lanserades den stora vår- och sommarkatalogen på internet och plagg är redan slutsålda. schlütt, kaputt, väck. det är ganska konstigt.

vi påpekade bland annat handeln på tradera, där det finns säljare som köper upp alla de utstickande plaggen och säljer dem för det dubbla, eller till och med tredubbla priset. som nu senast med partykollektionen inför nyår - plaggen tog slut innan man ens hade hunnit reagera och veckan senare ligger de uppe i mängder på tradera av säljare som har köpt upp ett plagg i varje storlek för att sälja dem för dryga tusenlappen stycket. och folk bjuder. för de vill ha det. de "måste" ju - allt är slut på internet och i katalogen. därmed även väldigt onödigt att ens skicka ut en katalog en vecka efter att de har lanserats på internet - allt är redan slut. trist för de som inte har tillgång till internet och trist för alla stackars, små träd som får sätta livet till.

visst finns det viktigare saker att engagera sig i, men både jag och rebecka har det lite som ett litet hemligt intresse att skriva och ventilera oss, ställa frågor eller klaga till företag och liknande. det är spännande att se vad man får för svar.

varför säger ingen till?

när man äter kanelbullar är det lätt hänt att det fastnar små, svartbruna kanelprickar mellan tänderna. när jag åt kanelbullar imorse så hände just detta - det fastnade små, svartbruna kanelprickar mellan mina små vita tandisar. detta märkte jag dock fyra timmar senare när min spegelbild skymtade förbi i badrumsspegeln. följdfrågan: varför säger ingen till att man har STORA, SVARTBRUNA KANELPRICKAR fastkilade mellan varenda tand i munnen?

vi diskuterade detta fenomen i skolan en gång. alla tyckte det var jättepinsamt att säga till någon om den hade gylfen öppen eller spenat mellan tänderna - även om man kände personen. va?

jag blir bara väldigt irriterad om jag kommer hem och märker att jag har gått runt med en tacosprydnad mellan framtänderna hela dagen utan att någon jag känner har sagt till mig. jag menar, alla ser ju det - varför säger ingen till? jag menar, jisses - vad pinsamt. jag menar - hjälp. jag kan förstå att man inte vill säga till om det är ens arbetsförmedlare som har en kompost mellan tänderna eller om det är någon man inte känner så bra som har en andedräkt som luktar container. det här är säkerligen ett svenskt fenomen - svenskar vågar inte riktigt säga till (se även föregående inlägg). jag säger alltid till.

suspekta lukter, trevliga lukter

jag tänkte på en sak idag när jag fick hem ett litet paket. i paketet låg en klänning jag köpt på tradera och när jag tog upp den så kände jag direkt en doft med en blandning av svag herrparfym och tvättmedel. det luktade både gott, men...ändå inte.

det är konstigt det där med lukter. det är ofta det jag reagerar på först när jag öppnar ett paket. ibland luktar det gott, ibland luktar det som om plagget har legat längst bak i en garderob lite för länge, ibland luktar det nytvättat och ibland luktar det som det kan göra hemma hos någon. någon ynka gång har det luktat instängd rökare - inte okej. eftersom jag själv skickar lite paket då och då så funderar jag ju självklart... undrar vad de tänker som får paket av mig, liksom. kanske "oj oj, här var det en hårspraysexlosion!" och så hostar de lite försiktigt.

chockerande fördomar om våldtäkter

jag lånade en helt bunt med böcker på biblioteket sist. de som jag har sträckläst nu senast är båda skrivna av författaren katarina wennstam. den första heter flickan & skulden, den andra en riktig våldtäktsman. båda behandlar ämnet våldtäkter, från offrets synvinkel i första boken och förövarens i den andra, samt samhällets syn på det hela.

båda två är otroligt träffande och det känns som att de borde vara obligatoriska som läsmaterial under skolgången på t.ex. sena högstadiet och/eller gymnasiet. om så inte läsa, så skulle en föreläsning om ämnet vara mycket nyttigt, tror jag.

den boken av de båda som tilltalade mig mest var en riktig våldtäksman. det intresserar mig att läsa om brottslingar av de flesta slag, eftersom det är spännande att veta vad som "ligger bakom" förövarens gärningar. vad det är som slår slint, vad det är som är fel, vad de är som får vanliga människor att begå brott.

den nyss nämnda boken tar upp otroligt många fördomar, som jag själv delvis även har/har haft om våldtäkter och som jag tror att väldigt många andra i sverige också har. det är chockerande att läsa om, speciellt kapitlena om hurdana fördomar rättsväsendet har om våldtäkter och hur domar sedan faller begrundade på någons personliga tankar. katarina wennstam tar bland annat upp våldtäkter i media och att de våldtäkter som begås av personer med utländsk (med eller utan kriminell bakgrund) tas upp i större utsträckning, än om de har begåtts av en svensk man. en vanlig fördom på samma spår, är att utländska män är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken, när det i själva fallet av alla polisanmälda våldtäkter har begåtts av svenska män (60%). hon tar upp flera grymma våldtäkter som har begåtts av svenska förövare, men som inte har tagits upp i tidningar/tv alls, på sin höjd en notis eller en liten artikel. kanske därför människor har sina fördomar, för det vi läser i media - det tror vi ju på.

allas vår käre leif gw persson yttrade sig om ämnet såhär:
"så fort jag säger till någon att det är 40% med utländsk bakgrund, så springer folk iväg och tror att det är samma sak som att 40% av invandrarmännen i sverige kommer att våldta någon... när det i själva verket är under 1% av alla invandrare som kommer att begå några sexualbrott, men det verkar inte få folk att förstå det."

våldtäkter sker oftast i hemmet, på/efter fester och av personer som mer eller mindre känner offret. vi har många av oss bilden i huvudet av den psykotiske våldtäktsmannen som hoppar fram ur en buske när man går hem ensam mitt i natten, men så är alltså inte fallet. de flesta har väl även en bild framför sig hur våldtäktsmannen i fråga ser ut, vilket även polis, advokater, åklagare och domare har - de är ju också människor. katarina wennstam berättar att våldtäktsfallen får lättare straff eller inget straff alls, om mannen visar sig vara proper, snygg och välartikulerad, och kanske även respekterad i samhället; "han kan inte ha gjort det, se så charmig, trevlig och snygg han är" och de tänker att den där killen, han hade kunnat vara deras trevlige granne eller deras förtjusande dotters pojkvän, medan en inte lika charmig person på in- och utsidan ses som verdervärdig - "han har definitivt gjort det, det ser man på honom". hemskt är det.

finns även här två alldeles ypperliga citat om det jag skrev ovan. detta är skrivet av våldtagen kvinna:
"själv tycker jag att det fanns en del saker i killarnas förhör som man kunde ha gått vidare på, men det tyckte tydligen polisen. men i och för sig sa den ena polisen att 'de här killarna var ju väldigt trevliga'. vilken otur att jag blev våldtagen av trevliga killar! jag är också trevlig, men polisen hjälpte mig inte mer för det."

detta är sagt av en man på rädda barnens mottagning för sexualbrottsoffer, angående en våldtäkt på en ung pojke av en mycket äldre lärare:
"när vårt samhälle fortsätter att bära på myterna om gruppvåldtäktsmannen som svartskalle och/eller muslim och om pedofilen som en skitig looser... det är då en trevlig 41-årig lärare får fritt spelrum med ett fjortonårigt offer."

...och det är så sant.
och så hemskt.
jag skulle kunna fortsätta att skriva om detta i evigheter, men känner att det får ta stopp här nu. är ni intresserade, så rekommenderar jag er att läsa katarina wennstams böcker. fortsättningen på flickan & skulden är fristående, men jag rekommenderar er att läsa den första boken först (logiskt), eftersom det tas upp samma fall i båda böckerna. kapitlena mannen med de mörka ögonen, inte de här fina pojkarna och våldtäkt i media - och i verkligheten ur en riktig våldtäktsman tycker jag är extra viktiga. läs, bums!